Vänner är nog en av det svåraste saker som finns. För mig iaf att hålla relationen till vänner bra är svårare än att behålla en kille.
Jag tycker att vänner sviker hela tiden, det gör jag verkligen.

När jag var liten behandlade jag vänner som jag gjorde med pojkvänner på den tiden. Man fårgade någon om man kunde bli bästa kompisar och så var man det helt enkelt sen kanske man träffade någon som var lite roligare och då var man tvungen att smyga ett tag men sen fick man helt enkelt berätta att man hade hittat en ny bästa vän.

På högstadiet så var det bara jag och Hanna, Jag tror ingen nästan aldrig någon nämnde mig utan att nämna Hanna och tvärtom. Vi var alltid ihop och vi passade så jävla bra. När vi slutade nian började vi sakta glida ifrån varandra men vi träffades fortfarande men när jag fick James så tog det liksom helt stopp och jag tror vi har setts 2-3 gånger de sista åren trots att vi bara bor minuter ifrån varandra.


Jag och Hanna


Amanda, Hanna och jag

Jag har aldrig ägnat så mycket tid åt mina kompisrelationer. Om man blir sviken om och om igen av vänner så orkar man helt enkelt inte längre. Jag glider bara med just nu. Jag umgås med en massa vänner gamla som nya men det finns ingen speciell som jag känner att jag jämt vill vara med och som jag kan berätta typ allt för förutom Anna.
Anna som jag nästan aldrig träffar för att hon nästan aldrig finns i sigtuna. Anna som är gudmor åt båda mina barn och alltid lyssnar på mina problem när vi väl ses. Efter att vi träffats brukar jag få dåligt samvete för att jag bara snackar om mitt hela tiden men jag ska bli bättre det lovar jag.
Jag saknar alltid Anna till och med när jag är med henne så saknar jag henne eftersom att jag vet att det kommer dröjja tills jag träffar henne igen.


Älsklings Anna

---

Och jag får ju självklart inte glömma. Min hund, min vän Ronja. Ens hund ställer väl upp om något. Hur sur, grinig och förbannad man än är så står dom ändå där och viftar på svansen.